När jag dör vill jag bli kremerad. Vet inte varför jag kom att tänka på det just nu. Men tänk vad härligt det skulle vara att bli aska som kan spridas med vinden. Jag skulle tycka att det vore värre att bli sakta förruttnad i en kista som var nedgrävd. För ett år sedan anmälde jag mig till donationsregistret så några människor kommer jag kunna hjälpa.

Sån är jag. En som gillar att hjälpa andra och se till att min omgivning mår bra. Mig själv är det inte lika viktigt med. Nuförtiden bryr jag mig inte vad som händer med mig. Kanske det ska vara så när man har en depression. Jag vet inte. Har alltid tänkt i de här banorna. Varför ska man leva när man inte har något att leva för. Funderar på att fråga nästa gång jag ska till min psykolog. 

Dundersmurfen!